Jag har så många känslor som väller upp inom mig just nu.
Sorg och ångest över vad mina föräldrar går igenom just nu.
Stolthet över att jag vågade säga saker till min pappa som jag gått och burit på länge.

Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta eller bara känna mig tom.

En del av mig vill ha ett utbrott, ett uppbrott, ett uppror, att det ska se nån form av förändring som gör livet lättare för dom båda. En annan del av mig vill att allt bara ska vara som vanligt och att inget ska förändras. Jag vet inte om det är bäst att allt bli okej igen, eller att det inte blir det.

En del av mig vill slippa vara vuxen och ansvarstagande och klok och den som kommer med råd åt mina föräldrar. Idag benämnde mamma min pappa med hans namn i stället för med "pappa" och jag insåg att mamma glömmer bort sig att hon pratar med sitt barn. En del av mig vill bara va liten och omogen igen. En del av mig vill inte vara någon utbildad coach och beteendevetare

Jag är så otroligt stolt över att vara deras unge, men just nu känns det som om jag står med en fot på vardera sida och jag vet att det inte är meningen att jag ska ta steget över till någon av dom. Jag känner mig otillräcklig som inte kan göra något.

Jag är så stolt över min mamma, hur stark hon är. Jag är så tacksam för allt hon har lärt mig. Men när jag hör hur min pappas röst spricka, Min pappa som jag har sett gråta 4 ggr i hela mitt liv, min pappa som alltid har och alltid kommer vara min största hjälte i livet, då brister mitt jävla hjärta...

Dricker Bai hao yinzhen och stönar lite för att det är så gott. Inne på trejde koppen nu och är i värsta plugg-trancen. Jag svär, my brain runs on te. fuck yeeeh